I höstas när jag besökte Fridhem med Sylvia från Karlshamnsbostäder som vägvisare blåste det kallhöstvind. Men himlen var alldeles koelinblå.
Vi mötte några boende men jag var mest upptagen av att höra på Sylvias berättelse om när hon varit med om bostadsområdets invigningsfest på ett av höghusens tak, i slutet av 60-talet.
Jag undrade om man kunde se havet därifrån? Karlshamn ligger vid havet, har havet som granne, hur känns det?
Nån timme senare på Karlshamns museum mötte jag en flicka som säkerligen vet hur det känns, hon har varit ute på Östersjön och färdats. Hon har samma färg på sin klänning som himlen över Fridhem.
– Vi vet inte varifrån hon kommer eller med vilken båt hon seglat, förklarade Inga Rydberg. Galjonsfiguren har inget namn. Men det syntes på henne att hon mött mycket vind.
Spåren av väderlek berättade och gjorde den okända kvinnan väldigt vacker. Det var för länge sedan, säkert 100 år sen som hon var på resa.

Galjonsfigurens syfte var att stärka besättningens motståndskraft mot fruktan och lidande, samtidigt som den representerade något av fartygets själ, den vill lyckligt låna sina ögon till fartyget för att få det välbehållet genom eventuella stormar.
På nått vis visste jag då, när jag såg henne, att det är klart att det behövs en nutida galjonsfigur i Fridhem. Just en tredimensionell gestaltning behövs, som är klar och tydlig, som kanske kan klyva tidsflodens vågor och skapa en omedelbarhet av Nu och närvaro. Det är människorna, de som bor där som är områdets representativa figurer (galjoner), som ska möta sej själva varje dag. Om någon ska vara staty, symbol, så måste det vara någon som bor där nu. Jag vill göra en ”prydnad” till området. Vem ska då vara den framstående symbolen? Vem vill?
Vi gör en omröstning av dem som vill, ungefär som en Luciauttagning. Den person som får flest röster vinner. Som jag sedan gör ett porträtt av i form av en galjonsfigur. Den hugges sedan fram av en bildhuggare ur ett stycke trä. Även de andra kandidaterna som inte vann får en uppgift, de får bli ”portvakter” i form av ett fotografi som hängs upp i portarna.
Jag bemålar figuren i klara färger, den ska stå i ungefär 70° vinkel, som i en omöjlig balansakt… om ingen/inget håller mig, kan jag falla! Eller varför står jag kvar? Kanske är det motståndet, motvinden som gör att jag håller balansen, jag har ingen rot som björken, fast jag kan färdas.
Golvet bakom galjonsfiguren är ett öppet båtdäck, som en flygande matta. Ett fantasiplan som är kul att ligga på, hoppa ifrån eller bara träffas på.
Galjonsfiguren ska både vara lik och olik, därför väljer att göra den större än naturlig storlek. Både upphöjd men ändå markbunden, därför står den på en stävknorr som också är en blå bölja. Galjonen har dekorativa avsikter, ska vara en prydnad för bostadsområdet. Den ska hålla ett ting av personlig betydelse i handen.
Även för mej är det ett motstånd, en utmaning att inte i förväg veta vem jag ska gestalta, jag kan inte bestämma, utan bara följa.
Det ska bli spännande och kul.

Astrid Göransson februari 2004