Page 24 - (om) det onödigas nödvändighet

som den om skomakare Bengtsson, som på fyrtiotalet lär ha haft en tysk hjälpreda som var så gravt alkoholiserad att han var tvungen att börja dagen med två skokrämsmackor för att få händerna att sluta skaka. Eller som den där bisarra målarräkningen från Nyeds kyrka, daterad 1836, där en anonym kyrkmålare specificerat hur han ”ändrat de tio budorden, särskilt det sjätte”, ”stoppat igen en spricka på jungfru Maria”, ”någorlunda betecknat vägen till himmelen”, och så vidare. Priserna står noga angivna i kronor och ören – något som i sig tyder på att det rör sig om ett apokryfiskt dokument, eftersom man år 1836 fortfarande räknade i skilling och riksdaler.Å andra sidan, spelar det någon roll? Är inte alla de berättelser som omger oss ur det förflutna i någon mening apokryfiska, påhittade, tillsnyggade och uträtade? Någonstans högt ovan alla dessa anekdoter brusar den väldiga historien som en flod vars djup och riktning vi bara vagt anar oss till. Här i Molkom handlar den, såvitt jag förstår av de litterära källor jag kan hitta, om gruvor och järnbruk, om kolmilor och tågförbindelser och disponentfamiljer. Åtminstone just nu, för tillfället. Men kan vi verkligen vara säkra på att det är den historien som är den riktiga historien?Konstens uppgift – om den har någon – tror jag handlar om att få oss att tvivla på den saken. Tvinga oss att hitta sprickorna i verkligheten. Gliporna, där möjligheten glimtar fram.Överflödet mitt i nödvändigheten.Och tvärtom, förstås. Sent en kväll går jag den lilla stigen uppför berget bakom hembygdsgården, där föreningen har rekonstruerat en liten kolarkoja på en sank myr högst uppe på knallen. Kojan är byggd på gammalt sätt, med väggar av runda furustockar, tätade med lav och mossa. Haspen är på men går att öppna, och innanför dörren finns ett litet rum med några enkla träbänkar runt ett bord, en aluminiumlykta i taket och en zinkspann med ett par sotiga vedträn. Genom det lilla fönstret ser jag ut över furorna och skogen, bebyggelsen försvinner men på avstånd hörs semestertrafiken på väg 63, vår tids brusande fors. Sedan, för en kort stund, blir det alldeles tyst. Bara