Page 22 - (om) det onödigas nödvändighet

För inte så förfärligt länge sedan var det faktiskt så att hela Sverige stannade upp på sommaren under industrisemestern. Så är det inte riktigt längre. Globaliseringen kräver, som det heter, större flexibilitet. Ändå går det att i mitten av juli få en skymt av ett land där en helt annan ordning gäller. Där själva nyttan, effektiviteten, blivit onödig. Kanske något liknande det Karl Marx hade i tankarna när han profeterade om hur vi människor i framtiden skulle ta steget ”från nödvändighetens rike till frihetens”.Att det var just Marx som skrev det där är ingen slump. Det finns något upproriskt i onyttan,lättjan provocerar.På samma sätt väcker konsten förargelse just genom sin obehövlighet,sin ofrånkomliga karaktär av lyxkonsumtion.Se det gärna som en demokratisk reflex:i en värld där långtifrån alla har tillräckligt för att leva, sticker onödan och överflödet i ögonen. Men om man tänker sig att man fördelar detta överflöd, låter det komma var och en till del? Det är,i mångt och mycket, tanken med en offentligt finansierad konst. Lyxen,onyttan,ska göras tillgänglig. Hur kommer det sig då att just denna offentliga konst, denna gemensamma onödiga lyx, är den som alltid irriterar allra mest? Vill vi inte ha den?Föredrar vi nödvändigheten? Det kan verka så.Eller också är det bara det att den skapar förvirring. Själv skulle jag vilja se den offentliga konsten som en påminnelse om den frihet som vi alla, gemensamt, äger och har del i. Inte bara under våra futtiga semesterveckor – utan alltid, överallt. Var vi än är, vad vi än gör. Att ställas inför konsten är – i bästa fall – att för en kort sekund kasta en blick in i detta frihetens rike, vilket, måste man förstå, kan kännas både deppigt och enerverande en torsdag i november när man kommer ut från Konsum med sina matkassar och nödvändighetens snöglopp blåser in under halsduken. Frihet, vilken frihet? Det är som om man plötsligt skulle få se den där familjen leka fiskar på en parkeringsplats istället för på stranden. Vilka dårar, stackars unge.Kan man tycka. Var sak på sin plats, det låter rimligt. Men samtidigt är det ju inte så verkligheten ser ut. Frihetens och nödvändighetens riken överlappar varandra: precis som man kan vakna till och plötsligt tro sig vara nära havet, kan man i