Page 21 - (om) det onödigas nödvändighet

I ungdomarnas EPA-traktorer, med deras ömt vårdade rostfläckar och galonsäten. All denna nödvändiga onödighet.När man numera talar om hur orter som Molkom sprungits ifrån av utvecklingen, borde man kanske fråga sig vilken utveckling. Om det är en önskvärd utveckling, en utveckling till det bättre. Frågan gör inte svårigheterna mindre, ändrar inte på det faktum att arbetstillfällena försvinner in till stan, att ungdomarna ledsnar och flyttar iväg, att småföretagen går på knäna och servicen dras ner. Men ändå: den öppnar för en diskussion. Om vad vi vill, vad som är meningen med utveckling. Vad som är framåt eller bakåt, egentligen.Vad som är nödvändigt, och inte.Ett första intryck av Molkom är just av en plats som gör nödvändigheten synlig. Här finns skola, busstation, bensinmack, gator täckta av asfalt i olika nyanser. Under järnvägen löper trafiken i en planskild korsning. Men nästa morgon vaknar jag tidigt av måsarnas skrän utanför fönstret, och ljudet för med sig en doft som för ett ögonblick får mig att tro att jag befinner mig vid havet. Allt är inbillning förstås, men känslan av att obemärkt ha drivit ut till havs släpper inte på en lång stund, och frampå förmiddagen sitter jag på kafét och bläddrar i lokaltidningen, som har ett helt uppslag med läsarnas egna semesterbilder. Ett lyckligt hopp från bryggan, en korg med mogna kantareller, en vacker solnedgång vid sjön. Det är bilder från ett land där offentligheten tagit paus. Istället för arga insändare: förnöjsamma idyller. Istället för nyhetsbilder: vykort.Eller ser jag fel? Lite senare går jag ner till badplatsen vid Molkomssjön, där ett ungt föräldrapar ligger i strandkanten och plaskar med sin lilla treåring. De leker fiskar. Längre ut gnisslar bryggan under nakna, sommarlediga fötter, och rösternas avlägsna, droppande ekon studsar ut över det solglittrande vattnet. Det är en bild som liknar en kliché, det också. Men i en värld behärskad av nödvändigheten är det så mycket mer. En utopi.