Page 20 - (om) det onödigas nödvändighet

säsongen, de sommarjobbande tjejerna står sysslolösa och hänger i köket och hajar nästan till när jag visar mig. Men våffelsmeten är gjord, och medan de sätter igång maskinerna går jag en runda där ute, och hittar Nisse som öppnar museet med motorsågssamlingen. I den gamla ladan finns rostiga muskedunder från fyrtiotalet, med en vikt på mellan 15 och 20 kilo. Bara anblicken ger mig mjölksyra. Och nere i trappan står skulpturen av ”Nyeds-ôlven” som Lasse Kuparinen snidat med sin motorsåg. En symbol, läser jag, för ”det värmländska sättet att leva”.Jag vet inte exakt vad det betyder. Men kanske hänger det ihop med just det här: att efter en lång dags slit i skogen ändå ha kraft och fantasi nog för att ställa sig och göra något överflödigt - som att snida till en varg. Ägna sig åt en smula lyx och fåfänglighet. Att det alltid är de välbärgade som drivit konsten framåt är bara en halv sanning. Visserligen stämmer det att det är de som haft resurserna att kunna hänge sig åt det luxuösa och extravaganta, men utan en befolkning som snappat upp och bearbetat alla nyheter skulle ingenting ha hänt. Konsten skulle ha förblivit överflödig.Människan har en förmåga att finna överskott där hon behöver det, också under knappa förhållanden. Lyxen dyker upp där man minst anar det, gömmer sig i det till synes självklara. På biblioteket i Molkom hittar jag en bok med gamla fotografier från Nyeds kyrka, där man ser att kyrkogården nästan helt saknar stenar. Gravstenar, läser jag, var i själva verket ytterst ovanliga fram till artonhundratalet, en lyx för samhällets överklass som med tiden blev en del av vardagen. Idag tycks estetikens pendel på väg att slå tillbaka, mot en återigen mer anonym och mindre burgen gravkonst. I minneslunden fylls blomsterrabatterna av de små släta vita stenarna med enkla kärlekshälsningar ingraverade. Älskade farmor. Världens bästa pappa.Onödiga på sätt och vis. Men ändå livsviktiga.Ser man bara efter, så slår estetikens överflöd emot en både här och var i Molkom. I de sju höga popplarna nere vid skolan – planterade, tänker jag mig, någon gång på sextiotalet, när de var på modet. I tatueringsstudions extravaganta bildutbud, i rören med knappar som sorterats efter färg och täcker en hel vägg i sybehörsaffären.